Älskade häst du har stulit mitt hjärta

Willgott har en veckolång vila nu, så han får vila huvudet lite, och få ny inspiration till våra kvarstående äventyr. Därför är jag inte hemma och rider, och jag kan bara säga att jag tror aldrig jag har saknat någon som jag saknar Willgott. Vi har något speciellt, ett band som alltid kommer vara starkare än alla motgångar i världen! Det är så konstigt, för han har verkligen blivit en del av mig, och utan honom i närheten känner jag mig tom och nedstämd. Men imorrn får jag äntligen se honom igen, då vi är lediga torsdag och fredag. 
Det jag ville komma fram till var att om en häst kan stjäla ett hjärta, så har Willgott verkligen stulit mitt, för jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, och jag skulle aldrig klara av att sälja honom. Det räcker med att bara se in i hans djupa vackra ögon, så vet  jag varför det är just honom och ingen annan häst jag älskar så djupt och heligt. Han speglar verkligen mig ända ut i hovspetsarna, vi har båda våra små egenheter som gör oss så speciella. Jag trodde verkligen inte om jag ska vara ärlig att en häst kunde bli så himla speciell, och att man verkligen kan älska en häst så, jag menar det är ju "bara" en häst. Men så fel jag hade.