Att ge upp

Det är så svårt att hålla modet uppe när allt bara går emot en. Det är då man faktiskt behöver ge upp. Man är inte mer än mänsklig har jag kommit fram till, och att ge upp är en del av livet som är så viktigt, och svårt. Men en minst lika viktig del är att komma igen, resa sig ur spillrorna från det man gav upp, och komma igen 100 gånger starkare. Jag känner själv att jag ligger i spillrorna av mina drömmar, jag är inte redo att ge upp dem, men jag är inte i dagsläget redo för att uppfylla dem heller. Därför får jag försöka lägga dem på hyllan, och komma ihåg varför jag rider och tävlar. Inte för placeringarna, det har aldrig varit för dem. Det är ju för det är så kul, och för att alla ska få se vilken tiger Willgott är i terrängen. Jag kommer ihåg när målet bara var att ta sig till terrängen, och jag både saknar den tiden och inte. Målen var små, de var enkla att nå, och inte oövervinnliga som mina mål känns just nu. 
Här kommer vi tillbaka till rubriken, varför det är så viktigt att kunna ge upp, och ev fortsätta när tiden är mogen för det. Jag får ge upp, och jag är inte svag för det. Nu ska målet istället vara att ha kul igen, och inte ha prestationsångesten på sig. Vi ska på nästa tävling rida för att det är kul, och för att jag älskar sporten, inte för att rida på procent och siffror. Vi ska ha kul, och skita i resultatet, vem vet, då kanske resultaten kommer av sig själva om man slutar jaga dem. Det kommer antagligen bli våran sista debutant, om allt går bra och vi hittar tillbaka till resultaten vi hade tidigare i våras. Och den sista debutanten ska vi ha kul på, inte jaga placeringar!
Det jag vill säga är: 
Var inte rädda för att ge upp, och sätta nya mål, det gör er inte svaga, utan starka! Våga prioritera om och ha kul, för har man inte kul är tävling inget värt, och ridsporten blir glanslös! Tänker bjuda på ett gäng bilder när vi är glada och har hittat glädjen och varför vi håller på: