Att jag inte bloggat beror helt enkelt på att jag inte haft orken till det, sen har jag inte haft något intressant att säga när Willgott vilar och jag försöker kravla mig över mitt nattsvarta hål som jag befinner mig i just nu. Och det är precis det som det här inlägget kommer handla om. Att hitta motivationen när allt ser nattsvart ut. Det är jättesvårt att ta sig upp ur ett hål, ur en svacka, framförallt när man tappar motivationen till att göra något alls, för att det endå inte kommer fungera. Det här är jag expert på, att se allt nattsvart, och inte orka ta tag i att få saker att börja fungera igen. Det hänger ihop med min prestationsångest och har du inte läst det inlägget kan du göra det här. Jag ser inte meningen med att rycka upp mig och ta tag i dressyrproblemet nu, för det kommer endå inte funka sen iallafall. Jag behöver verkligen jobba med att inte se allt nattsvart, för det finns en mening med det. Någon gång kommer jag sätta det där programmet som jag drömmer om, någon gång, om 3 veckor eller 3 år, det vet ingen, och det är bara jag som kan påverka det hela. Det är det här som gör det så svårt, för när jag misslyckas beror det inte på Willgott, vädret eller underlaget, det beror bara på MIG. Det första man måste göra när man tappar motivationen är att se på varför man gjorde det, och ta bort den anledningen. I det här fallet med mig beror det på att jag satte för höga mål, och då tappade jag riktningen på vad som betyder något och vad som är viktigt. Då fick jag ge upp målet, och rida utan mål ett tag. Göra de jag har så jäkla svårt för, rida BARA för att det är KUL, och inte för att jag har ett mål. Då brukar jag hitta motivationen igen, och det hjälper även att kolla på bilder, från förr och jämföra med nu, för då ser jag att det har hänt väldigt mycket, och det betyder att jag gör något rätt. Bjuder på ett par bilder från förr, som ni kan jämföra med ett par från nu.
Willgott har en veckolång vila nu, så han får vila huvudet lite, och få ny inspiration till våra kvarstående äventyr. Därför är jag inte hemma och rider, och jag kan bara säga att jag tror aldrig jag har saknat någon som jag saknar Willgott. Vi har något speciellt, ett band som alltid kommer vara starkare än alla motgångar i världen! Det är så konstigt, för han har verkligen blivit en del av mig, och utan honom i närheten känner jag mig tom och nedstämd. Men imorrn får jag äntligen se honom igen, då vi är lediga torsdag och fredag. Det jag ville komma fram till var att om en häst kan stjäla ett hjärta, så har Willgott verkligen stulit mitt, för jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, och jag skulle aldrig klara av att sälja honom. Det räcker med att bara se in i hans djupa vackra ögon, så vet jag varför det är just honom och ingen annan häst jag älskar så djupt och heligt. Han speglar verkligen mig ända ut i hovspetsarna, vi har båda våra små egenheter som gör oss så speciella. Jag trodde verkligen inte om jag ska vara ärlig att en häst kunde bli så himla speciell, och att man verkligen kan älska en häst så, jag menar det är ju "bara" en häst. Men så fel jag hade.
Det är så svårt att hålla modet uppe när allt bara går emot en. Det är då man faktiskt behöver ge upp. Man är inte mer än mänsklig har jag kommit fram till, och att ge upp är en del av livet som är så viktigt, och svårt. Men en minst lika viktig del är att komma igen, resa sig ur spillrorna från det man gav upp, och komma igen 100 gånger starkare. Jag känner själv att jag ligger i spillrorna av mina drömmar, jag är inte redo att ge upp dem, men jag är inte i dagsläget redo för att uppfylla dem heller. Därför får jag försöka lägga dem på hyllan, och komma ihåg varför jag rider och tävlar. Inte för placeringarna, det har aldrig varit för dem. Det är ju för det är så kul, och för att alla ska få se vilken tiger Willgott är i terrängen. Jag kommer ihåg när målet bara var att ta sig till terrängen, och jag både saknar den tiden och inte. Målen var små, de var enkla att nå, och inte oövervinnliga som mina mål känns just nu. Här kommer vi tillbaka till rubriken, varför det är så viktigt att kunna ge upp, och ev fortsätta när tiden är mogen för det. Jag får ge upp, och jag är inte svag för det. Nu ska målet istället vara att ha kul igen, och inte ha prestationsångesten på sig. Vi ska på nästa tävling rida för att det är kul, och för att jag älskar sporten, inte för att rida på procent och siffror. Vi ska ha kul, och skita i resultatet, vem vet, då kanske resultaten kommer av sig själva om man slutar jaga dem. Det kommer antagligen bli våran sista debutant, om allt går bra och vi hittar tillbaka till resultaten vi hade tidigare i våras. Och den sista debutanten ska vi ha kul på, inte jaga placeringar! Det jag vill säga är: Var inte rädda för att ge upp, och sätta nya mål, det gör er inte svaga, utan starka! Våga prioritera om och ha kul, för har man inte kul är tävling inget värt, och ridsporten blir glanslös! Tänker bjuda på ett gäng bilder när vi är glada och har hittat glädjen och varför vi håller på:
Som rubriken lyder kommer detta inlägg bli djupt och handla om prestationsångest. Prestationsångest är ett helvete om man drabbas, det blir en ond cirkel i att du känner press på att du måste prestera, och det kan uppkomma i olika situationer. För mig inträffar prestationsångesten under dressyrprogramsridningen, och antagligen på grund av att jag inte känner mig tillräckligt säker på vad jag gör. Prestationsångesten slår till när jag redan är svag på grund av att jag är nervös. Jag får som panik, och är redo att göra vad som helst för att slippa rida in på dressyrbanan. Detta sker oftast när jag rider runt banan, och alltså får startsignal inom 2 min. Det är då försent att dra sig ur, och ångesten sitter kvar under större delen av programmet. Jag har inte alltid haft dessa problem, utan de har troligen också uppkommit för jag vet att det kommer gå dåligt, och därmed får ännu större press på mig från mig själv att det måste gå bra. Jag vet att mina mål som jag satt inte gör det hela bättre heller, för jag får för varje tävling som går större och större press på mig om vi ska hinna kvala och klättra upp i klasserna. Det är inte för att jag inte kan rida det inte funkar på dressyrbanan, det beror på prestationsångesten, som gör att det låser sig för mig. Jag får inget att funka, och ju fler gånger det går dåligt ju värre blir det. Då undrar ni säkert varför jag fortfarande håller på? Och ärligt talat vet jag inte längre. Jag har en fantastisk dressyrtränare som heter Monica Bergström, som hjälper och peppar, och får oss att ta sånna steg framåt på träning, men inte ens hon kan få mig att sluta låsa mig på tävling. Ingen annan än jag kan få det att funka, och just nu har inte jag kunnandet det krävs för att få mig att tro på mig själv, få mig att tro på OSS, för tillsammans kan vi bli så himla bra, men utan OSS blir vi inget, varken jag eller Willgott. Jag vet inte hur jag ska få mig att sluta låsa mig, så har ni tips eller egna erfarenheter, dela jättegärna med er!
I lördags lastade vi in Willgott och åkte och tävlade fälttävlan igen. Jag hade en känsla på morgonen av att vi egentligen inte skulle åkt, och så jävla rätt jag hade... På dressyrframridningen var han rejält på, han var väldigt på tårna och hade en trälig attityd, han ville inte lyssna utan göra som han själv ville. Dock blev han så fin efter lite slit, han la av attityden, och tog hjälperna. Han fick även in bakbenen under sig, och kom upp med ryggen. Han blev även fin i handen, och jag började känna att det kanske skulle bli riktigt bra endå. Känslan satt kvar enda tills v avslutade våran inridning och skulle öka traven på diagonalen. Då hände det som inte får hända under programridning. Willgott blev helt förbytt, han blev spänd och stressad, och stängde av mig. Inget jag gjorde gav någon inverkan, han var helt låst i huvudet. Så det var inte speciellt konstigt att poängen blev som de blev... 48,5% fick vi ihop, vilket är det sämsta resultat vi någonsin ridit ihop på tävling. Det tog hårt på mig kan jag säga. Känslan satt kvar i hoppningen också, han var riktigt trälig! Olydig och dryg. Resultatet blev 4 fel, ett nerslag på näst sista hindret. Just för att han drygade upp sig och inte tog förhållningen, och därför fick jag rida på honom för han skulle få rätt distans, men det blev ju fel iallafall. Jag kände verkligen för att stryka mig från terrängen, för det kändes inget kul att gå ut i terrängen med en häst som inte lyssnar och tar egna beslut som är rent farliga. Dessutom var jag rätt förstörd när jag fick veta dressyrpoängen. Han har ju känts så himla fin o bra på träning, och jag har verkligen kommit åt honom. Idag funkade ju inget, och jag har aldrig upplevt honom sån förr, han har aldrig varit så olydig, och dryg, för det enda han gjorde när jag sa åt honom med skänklarna och sätet var att bråka ännu mer. Men efter övertalning från de andra lagmedlemmarna så startade vi endå terrängen. Kände av bråkigheterna även här på framridningen, men nu satte jag honom på plats. Han får ju verkligen inte hålla på så i terrängen, för då blir han het livsfarlig,framförallt eftersom vi startade sist, och banan var rätt geggig eftersom det regnat/regnade. Men fick fin känsla på honom efter ett tag.Terrängrundan var klockren, han skötte sin uppgift mkt bra! Felfri på hinder och precis på optimaltiden. Med den terrängrundan slutade laget på en 2:a plats i fälttävlansallsvenskan, vilket är våran första placering som lag, och för mig inom fälttävlan. Vi var mkt nöjda med det! När vi sedan skulle åka hem vägrade bilen starta, så ca 2 h senare, när kl var ca 21 kom assistanskåren ut och kunde få igång bilen igen, som inte startade pga av ett dåligt batteri. Sammanfattningsvis så sög dagen!
